18 dagar

På torsdag är det två veckor kvar till avfärd. I fredags fick vi en lägenhet i Örebro! I ett perfekt område med en riktigt fin lägenhet. (tror vi, vi har ju inte sett den själva) Det kändes lite svårt där ett tag att få tag på en bra lägenhet men med tjat och målmedvetenhet så brukar det lösa sig.

När vi kollade på lägenheter och pratade med barnen om det så sa Jossan att lägenheten måste ju självklart ha en pool om vi ska bo där...

Anna har passat på att vara till tandläkare idag och Jossan har varit till en örondoktor. Billigt blev det.

På söndag ska vi träffa de som äger lägenheten som vi bor för att göra upp om pengarna, det ska nog lösa sig.

Hemfärd om tre veckor

Idag hämtar vi ut de nya flygbiljetterna. Vi har ändrat till den 17 april till slut och det känns ganska bra. Vi har mentalt redan börjat avsluta vår Malaysiavistelse iom att vi har börjat fixa med lägenhet, förbereda med jobben, osv. Nu känns det mer som en väntan att få komma hem.

För någon dag sedan så hotade jag barnen, som inte var lydiga, med att om de inte skärper sig så stannar vi i Malaysia ett år till. Reaktionen blev "Wohooo!" vilket var lite oväntat med tanke på hur Jossan har varit förut. Men det känns bra för deras skull att åka hem, de är ganska less på att bara leka med varandra. Vi har dessutom varit sjuka lite från och till under ett par veckor så då blir det ju ännu tråkigare.

Som sagt så har det inte hänt mycket senaste tiden, jag har i princip bara pluggat och vilat. Anna har försökt hitta på saker med barnen trots att hon inte har mått så bra, tufft för henne.

Vi väntar på besked om en jättefin lägenhet i Örebro så vi går omkring och är nervösa hela dagarna. Jobbigt. Det var visning igår så svärfar och Ulla-Gun var våra representanter och de tyckte att den var otroligt fin. Hoppas, hoppas...

Annars så är det planering för att lämna allt, säga upp TV, internet, lägenhet, avyttra bilen, ge bort saker som vi inte vill ha med hem, osv. Så nu går det fort.

Bilen trasig igen (Anna skriver)

Bilen har varit lite knasig på morgonen när man ska köra iväg, men bara den kommit igång har det blivit bättre. Så var dock inte fallet i förrgår när vi skulle till min kompis Shannon. Bilen var värre än vanligt och stannade hela tiden, men jag var optimist att det ska gå, det blir bättre. Bara jag kommer till verkstan blir det bra. Jag kom nästan fram. Vid det sista rödljuset 300 meter innan verkstan stannade bilen, längst bort i det högra körfältet. Jag var tvungen att själv flytta på bilen 3 filer för att komma till väggrenen , då blev det uppförbacke och då orkade jag inte mer. Då kom det en snäll man och hjälpte mig att putta, han sjutsade även mig och barnen till verkstan. 300 meter är långt i 30 graders värme med 2 barn.
Under tiden då de åkte iväg och kollade bilen så var det en tjej som åkte iväg och köpte leksaker till barnen. Sen kom de och sa att det skulle dröja en timme till, vill du bli skjutsad till Gurney Plaza? Kan jag väl sa jag. Sen hämtade de oss när vi ätit lunch. De konstaterade att våra däck är blanka och att vår aircondition läcker, därför måste vi fylla på hela tiden. Ja, det är inte riktigt samma service i Sverige.

Bra att bilen funkar för vi har jour. Ja, vi ska ta hand om Shannon och Jasons barn när de ska in till BB. Det blir spännande. Men den 21 mars kommer hennes föräldrar och då tar dom över.