Happy birthday!

 

Idag är det den 29 februari vilket betyder att Ulla äntligen får fylla år igen! Idag blir det Baskin&Robbins och någon fin restaurang plus lite snacks vid poolen ikväll.

Penang Hill

 

Ulla fikar uppe på Penang Hill.

Pannkaka

 

Jo det var smarrigt.

Den är borta!

 

Och tur nog hittade tandfen till Malaysia.

KROCK!

Så har det då hänt, jag har krockat med en motorcyklist.

Vi hade barnvakt och var med Ulla i Georgetown och skulle leta reda på en sevärdhet, när vi kör på Love lane väldigt sakta. Plötsligt dyker det upp en motorcykel från vänster och kör bara rakt fram. Jag tvärbromsar och står nästan helt stilla när han dunsar in i bilen längst fram till vänster. Han hade inte stannat för stoppskylten.

Det gick inte så fort för honom heller men jag trodde först att han hade klämt benet mellan MC:n och bilen men han satt kvar utan att grimasera. Jag gick ut till honom och det kom folk som skulle hjälpa till. Hojen hade fastnat i bilen så det tog ett tag att få loss den. Snubben som körde på mig kom fram till mig och tog mig i hand och bad om ursäkt flera gånger och sa att det var hans fel och att han skulle betala. Grejen var att han såg inte riktigt kry ut, han hade nog lite kemikalier i blodet gissar jag. Anna tog registreringsnumret på MC:n under tiden.

Folket omkring sa att jag måste flytta bilen eftersom det blev lång kö, så jag pekade att jag skulle ställa bilen åt sidan. När jag kom tillbaka så var snubben borta. Jag pratade med några vittnen som alla var överens om att det var snubbens fel och de ritade upp gatorna och hur det hade gått till.

Sen släppte jag av Anna och Ulla, ringde till Koo, hämtade honom och åkte till polisen för att rapportera. Vad jag förstår så om man inte lämnar in en rapport inom 24 timmar men den andre gör det så blir man automatiskt skyldig till olyckan. Så det är förstås viktigt att göra det.

Polisen lyssnade på mig, tog emot min rapport och fotade bilen. Sen sa han att jag kunde åka hem.
- Jaha, och vad händer nu? sa jag.
- Ehh, det finns många motorcyklar i Penang, vi kan inte hitta honom.
- Men är inte regnumret kopplat till ett namn?
- ...joo...det är det ju.
- Ringer ni mig när ni har hittat honom?
- mmm...det kan jag göra.

Så med den fasta förvissningen om att detta ska vara löst och ordnat med polisen och försäkringbolaget inom kort så åkte jag därifrån. (OBS! ironi)

Nä, det är nog lika bra att inte ha någon mer kontakt med den snubben om han är en knarkare. Det är nog inte så dyrt att fixa här heller. Och som sagt, huvudsaken är ju att vi har gjort anmälan. Så nu vet vi hur det funkar.

Meditation på Koh Lipe

När jag var 15 år så brukade jag hälsa på hos syrran i stan (Luleå) och hon hade resekataloger som jag brukade titta i och drömma mig bort. Under den här tiden så lyssnade jag en del på Mike Deasy "The road home" vilket är ett kassettband med tre låtar med lugn akustisk gitarrmusik, väldigt meditativ. Så när jag drömde mig bort till de vita stränderna och det turkosa vattnet så lyssnade jag på de låtarna och fick en väldigt härlig känsla.

Nu inför resan till Koh Lipe så hade jag fört över låtarna till MP3 och så tog jag med dessa dit. Andra dagen var det dags. Jag tog en solstol och drog ut den så att jag var lite ifred med utsikt över stranden och havet utan några människor som skymde. Sen satte jag på MP3:n och lutade mig tillbaka.

Att jag inte hamnade i något slags nirvana vid det tillfället måste ses som ett bevis på att buddhisterna bara har hittat på det där. Oj, så härligt det var! Det enda som skakade min upplevelse var när en gammal tysk tant med en liten orange bikini bestämde sig för att knalla rakt in i min tavla. Men så fort hon hade försvunnit så var känslan tillbaka. Just då, när mina barn lekte snällt en bit bort och jag låg i solen med den vyn och med musiken i mina öron så var allt...perfekt.

Rapport från Koh Lipe

Den här resan till Koh Lipe var en skön revansch på förra resan. Jag klarade mig utan sjukhusbesök den här gången!
Julia var lite sjuk när vi åkte men det gick ganska snart över.

Nu fick vi ordentligt med tid på ön, förra gången blev ju bara drygt en dag, nu var vi där i 4 dagar. En så otroligt fin ö! Mjölstränder och kristallklart vatten med en massa fiskar. Och vilka restauranger... Jag har aldrig ätit så mycket gott som under dessa dagar. Med risk för att råka i problem så måste jag säga att trots att Penang ska vara ett matMecka så har vi inte hittat något som är så bra som de på Lipe.

Första dagen så hittade barnen en kompis som visade sig vara Per Sinding Larsens dotter. Trevlig kille.
Vi tog det lugnt och var mest vid stranden, badade en massa och snorklade en hel del. Vi saknar alla ord för hur otroligt trevligt det var med allt.

Vi träffade Roolie som hjälpte oss förra gången. Hon hade kommit tillbaka dit igen. Hon tipsade oss om lite olika restauranger, bl a en seafood restaurang där vi åt bläckfisk, red snapper och musslor, riktigt gott faktiskt.

Vi har börjat prata om att åka tillbaka dit en gång till innan vi åker hem, men jag tror inte att vi kommer att hinna med det.

Annas panik över att det börjar ta sig till sitt slut

Nu är det bara 2 månader kvar, lite drygt, tills vi kommer hem. Jag som skulle få så mycket gjort. Jag kommer bara inte på vad. Har väl lite dåligt samvete över att jag bara tagit hand om barnen, lagat mat, städat, handlat, strukit tvätt. Kanske inte behöver ha så dåligt samvete ändå. Men det ligger ju lite i en att man måste göra massa nyttigt. Fast ta hand om ens egna barn är väl det bästa och nyttigaste man kan få göra. Alla dagar är inte så roliga, men tänkt vad härligt vi har det. Vi går upp runt 8, vi turas om att sova till 9(ja inte barnen). Sen äter vi frukost i lugn och ro. Sen badar vi, leker, spelar spel eller träffar någon kompis. Äter lunch med Kenneth vid 12.30. Badar igen, shoppar eller åker ut någonstans. Middag kan man äta ute för det är så billigt. Ja, vi har det oförskämt bra.
Snart är allt som vanligt igen. Upp, stressa jobba och vara helt slut, ta hand om lika trötta barn, laga mat och sova igen, bäst att tänka på det så att man förstår att njuta av stunden som är här och nu.
Det bästa med att komma hem är att där är Jonte, vi längtar så efter honom.

Ulla HAR kommit

 

Ulla har kommit och vi har hunnit vara på Koh Lipe i Thailand.

Kalas Kanot och Kondition

I fredags var barnen bjudna på poolkalas hos en kompis. Alla föräldrar följer oftast med på kalasen så det är alltid några nya som man lär känna. Det är oftast amerikanare. Jag träffade ett par som har bott på Marshall Islands i stilla havet vilket förstås var intressant. Vid den ön testar US sina radar för att upptäcka missiler som avfyras mot dem, för att sen kunna skjuta ner dem. Tydligen så har de dragit ner enormt på anslagen till sånt eftersom hotbilden har ändrats ganska ordentligt. Det nya hotet upptäcks oftast inte med radar, tyvärr.
Sen träffade jag ett par som har varit i Sverige och älskade det.

Igår var jag och Jason iväg på en kanottur. Vi hade tänkt hyra en segelbåt men det blåste för lite. (Det blåser förvånandsvärt lite på den här ön) Vi hyrde en tvåmans kanot istället och paddlade iväg. Jag är ju så stel i benen så jag fick kramp efter två minuter, men det var kul ändå. Och som om det inte var tillräckligt så åkte vi och spelade tre set tennis senare på kvällen. Idag får jag betala priset, jag kan knappt gå.

Norwegian V.I.P

Igår var jag och barnen nere vid poolen när jag hörde en pappa och några barn prata norska. Jag sa det till Jossan så hon simmade genast dit och började prata med yngsta flickan som var lika gammal som Jossan, visade det sig. Julia höll sig först lite på avstånd som vanligt, men kom sen och lekte hon också. De hade jätteroligt och kommer nog att leka en hel del tills de åker hem till Peking, där de bor, om några veckor.

När jag stod och pratade med mannen så kom det fram en till norrman och presenterade sig, och sen ytterliggare två. Märkligt. Det visade sig att den ene var Norges ambassadör i Mexico, han hade varit ambassadör i Singapore förut så därför ägde han en lägenhet i vårat condo. De andra jobbade på norska Hydro. Där stod de och pratade om business och utveckling i olika länder. Jag stod och försökte se ut som att jag fattade vad de pratade om och kom med något självklart inlägg här och där...hehe. Efteråt så utbytte de visitkort men ingen frågade efter mitt..?

Hursomhelst så var det kul med en liten skandinavisk samling så här i Sydostasien.

Hjälparbete

Igår i kyrkan så var det två kvinnor som berättade om deras arbete bland hemlösa här i Penang. Fantastiskt. De hade funderat över om de inte skulle kunna göra någonting för andra människor, så de hade börjat leta upp hemlösa och ge dem mat. Nu har de ett omfattande arbete bland både hemlösa och andra fattiga människor.

Den ena började med att berätta lite olika saker som de varit med om, hon berättade en massa saker men jag berättar bara ett par av dem. En gång så hade hon bjudit ut en hemlös man på restaurang och han hade ätit som om han inte hade ätit på flera dagar (och det var förstås så det var också). Sen kände hon att hon skulle ge honom 50 ringgit. Senare hade den mannen berättat att han precis skulle åka upp i ett höghus för att hoppa men när han fick de där pengarna så ändrade han sig och nu har han börjat få ordning på sitt liv.

En annan man visade de bilder på hur han såg ut när de träffade honom och hur han såg ut ett år senare, det gick knappt att se att det var samme person. Innan var han en svårt deprimerad uteliggare som de var tvungna att stoppa från att ta livet av sig, och nu hade hade börjat med en liten egen affärsrörelse där han reparerade klockor och såg jätteglad ut.

Hon hade bett för en äldre man att han skulle få se himlen, men han hade ju förstås ingen aning om vad det var. Sen nästa gång när de träffades så var han alldeles upprymd och sa att han hade fått komma till en "trädgård" som han kallade det, som var helt underbar, han sa att han inte kunde beskriva hur vackert det var. Där var den där Jesus som hon hade berättat om, men han hade sagt till den äldre mannen att han inte fick stanna där utan att han var tvungen att åka tillbaka.
Nu sa den äldre mannen till kvinnan att hon var tvungen att be så att han fick åka till trädgården igen men att Jesus den här gången inte skulle tvinga honom att åka därifrån igen. Kvinnan visste inte hur hon skulle be, hon kunde ju inte be att han skulle dö. Jag vet inte hur hon bad, men några veckor senare fick han stanna i trädgården...

En kväll hade hon varit så trött så hon inte orkade jobba längre utan sa till de andra att hon var tvungen att åka hem och vila. När hon kommer hem känner hon att hon måste åka tillbaka. Trots att hon är helt slut så åker hon till område som har många fattiga människor. När hon kommer fram så hör hon avlägset några kvinnor som ropar hennes namn. Hon går dit och ger dem mat och annat som de behöver. Hon frågade om de såg henne komma, men de sa att de inte gjorde det men att de var övertygade om att hon skulle komma bara de ropade på henne.

Vilka hjältar.

Råttan är här

Nu är det det kinesiska nyåret vilket firas ordentligt här. Det är som sagt väldigt mycket kineser på den här ön så det är full rulle. Vi är bjudna hem till en kinesisk familj imorgon på mat vilket ska bli riktigt intressant. De bjuder alltid på en massa mat tydligen. Det är alltså råttans år nu.

Idag var vi till Carnivall som är en stor vattenpark på fastlandet. Vi var dit med Jason och Shannon och deras barn. Riktigt kul, till och med Anna åkte vattenrutschkanorna vilket hon aldrig gjort förut, och hon åkte de snabbaste också! Det kommer nog lite bilder från den resan senare.

Hemfärden och Kinesiska nyåret

Vi har bestämt oss för när vi ska åka hem nu. Jag har några prov som jag måste göra på plats i Örebro i början på maj, så vi måste åka hem redan den 24 april *snyft*. Vi är några dagar i Uppsala innan vi åker till Örebro. M.a.o. så är det 2 månader och 3 veckor till hemfärd. Det har gått snabbt. Jag har pratat med agenten om lägenheten och det ska nog ordna sig ganska bra trots att vi bryter kontraktet i förtid.

Nästa vecka kommer Ulla hit, sen åker vi dagen efter till Koh Lipe, med ett stopp i Langkawi först. Kuligt värre!

I fredags kväll var jag med Jason till hans Sports Club där de har 17 tennisbanor och en massa annat. Vi spelade tennis och hade ett liveband en liten bit bort. Mycket trevlig kväll, jag spelade dessutom bra tennis.

På torsdag ska vi förmodligen åka till en Waterpark på fastlandet med Chessers. Det är kinesiska nyåret nu så vi får väl kolla först hur det är med det innan vi åker. Det är verkligen stort pådrag under kinesiska nyåret, väldigt mycket fester.

Tanden

Jossan är omåttligt stolt över sin lösa tand. Hon vickar på den hela tiden så den lär väl lossna snabbt. Hon sa igår att "det här är den bästa dan nånsin!" när hon märkte att den var lös. Julia är lite avundsjuk och mycket orolig för att Jossan ska äta nåt så att den lossnar.
Jossan går fram till främmande människor, pekar på tanden och säger "loose tooth".

Bilden på hennes tand nedan syns inte just nu hos mig av någon anledning, den syntes förut.

Bilen igen

Igår när vi parkerade vid kyrkan så dog bilen. Jag fick hjälp av Brian att få igång den men när vi körde till en verkstad så stannade den halvvägs. Brian kom och skjutsade mig istället. I Malaysia så kan man få en kille som åker iväg till bilen som stannat, stoppar in ett nytt batteri, gör lite tester och mäter, konstaterar att generatorn är paj, guidar mig till verkstan, de kör iväg till något ställe för att få tag på en ny generator, byter ut den på 1½ timme och kör den sen till mig. Allt detta arbete inkl. ny generator och batteri kostade 600:-, och ja, det var ju på en söndag. Nästan som i Sverige? Hur som helst så blir det nog inte någon fler Malaysisk bil efter det här.

Jag och Anna funderade på om man inte skulle kolla med Vägverket om vi kunde få en ny bokstav i våra körkort för att vi har kört ett år i Malaysia. Någon bokstav borde det väl vara värt?

Lös tand

Tro det eller ej, men Jossan har fått en lös tand. Hon visar den för alla hon går förbi.